Statistik som härskarteknik – Jag är här
42419
post-template-default,single,single-post,postid-42419,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.7,wpb-js-composer js-comp-ver-5.0.1,vc_responsive

Statistik som härskarteknik

Det är rimligt att den som påstår något också kommer med belägg. Men låt dig inte luras i fällan att vara den enda i diskussionen som presterar underbyggda argument. Krav på statistik kan vara en effektiv härskarteknik. Gå inte i den fällan.

Artikeln är del 3 i en serie artiklar där #jäh blickar bakom siffrorna i statistiken:
Del 1: Toppen av isberget (om mörkertal och det vi inte ser)
Del 2: En skärva av verkligheten

I februari publicerade Svenska Dagbladet en artikel om invandring av ledarskribenten Per Gudmundson. Rubriken löd ”Så infördes mångkulturen”. Artikelns första mening var ”På bara några decennier förvandlades ett av världens mest homogena länder till ett av Europas invandrartätaste.” Där fastnade jag.

Svenska dagbladets ledarartikel (möjligen bakom betalvägg) 

Vadå ”ett av världens mest homogena länder”? Formuleringen kändes bekant och jag insåg att jag för bara några år sedan hade resonerat likadant. Så tänker nog de flesta som tillhör en majoritetsbefolkning. Det är så berättelsen om ett ”vi” konstrueras, berättelsen om normalitet. Det är så majoritetsställningen säkras.

Somliga hävdar att Sverige alltid varit ett invandringsland, ända sedan istiden. Andra menar att det är en ny företeelse, åtminstone i nuvarande omfattning. Så här ser SCB:s statistik ut som går tillbaka till mitten av 1800-talet.

Men invandring räcker inte för att fastslå graden av mångkultur. Man måste även beakta inhemska minoriteter. På senare år har jag fått ökad insikt i samernas och tornedalingarnas historia. Jag är så att säga ingift i båda minoriteterna.

Det uppstod en dispyt på Facebook om artikeln. Jag invände mot Gudmundsons påstående. Sverige har aldrig varit särskilt homogent med tanke på urfolket samerna och minoriteter som tornedalingarna och Sverigefinnarna.

Även artikelns rubrik “Så infördes mångkulturen” var problematisk, tyckte jag. Den gav sken av att Sverige en gång skulle ha varit homogent, men sedan medvetet blandats upp. Det benämnde jag som ”historieförfalskning” i min polemik. Tvärtom har den svenska staten tvingat samer och tornedalingar att bli mer lika majoritetsbefolkningen. Det har man gjort med våld. Genom att förbjuda religion, språk och andra kulturyttringar samt genom att ta de här människornas land och rättigheter ifrån dem. Det har pågått till helt nyligen. Somliga skulle säga att det pågår ännu. Svenska kyrkan, statens förlängda arm i förtrycket av samerna, kom i april 2016 med en vitbok. På drygt 1100 sidor redovisas 35 olika forskningsrapporter som styrker att Sverige behandlat samerna hårt.

Läs mer här: https://www.svenskakyrkan.se/forskning/vitboken

Men i dispyten på Facebook gick det inget vidare. Som svar fick jag: ”Bara för att du hittar en same i din släkt betyder det inte att Sverige varit ett heterogent samhälle, Mattias. Var har du historieförfalskningen? Källa på det?”

Ja, vad hade jag för källa…

Samerna och tornedalingarna betraktades som ”kortskallar” av Statens institut för rasbiologi. De räknades och mättes och någon slags statistik blev det väl av det. Samtidigt har hela grupper av samer definierats bort genom den så kallade lapp ska vara lapp-politiken. Bofasta skogs- och fiskesamer ansågs inte äkta. De klassificerades om till svenskar och förbjöds i lag 1928 att äga renar. Genom ett riksdagsbeslut blev landet skenbart mer homogent.

”Lapp ska vara lapp-politiken splittrade den samiska gruppen i renskötare och bofasta, och motsättningarna är högst påtagliga än i dag.” skriver Elisabeth Åsbrink i ett reportage i Dagens Nyheter:

Men mitt påstående om samerna imponerade alltså inte. Anekdotisk bevisföring. Här krävdes statistik! Jag letade vidare och ingenstans fann jag något mått på hur homogent Sverige eller andra länder är. Hur skulle det ens i så fall mätas? Många faktorer måste vägas in, såklart. Ett stort jobb. Något likartat har gjorts för att visa hur ekonomisk jämställt ett land är. Den så kallade Ginikoefficienten mäter inkomstspridningen inom ett land och kan ha ett värde mellan 0 och 1. I ett land med värde 0 har invånarna exakt samma inkomst medan värdet 1 innebär det motsatta, det vill säga att en enda person har all inkomst, skriver Ekonomifakta. 

Gini i Sverige 2016 var 0,32 om man räknar med vinster från kapital.

Läs mer: Beskrivning av ginikoefficienten

Läs mer: SCB:s beräkningar

Jag fann ingen motsvarande koefficient för total monokultur (alla tänker och tycker exakt lika) respektive total mångkultur (ingen har något alls gemensamt med någon annan). Därmed drog jag mig ur debatten. Först senare, under promenad med hunden, kom insikten: jag hade blivit avkrävd källa på påståendet att Sverige alltid har varit mångkulturellt, men Per Gudmundsons påstående om motsatsen togs för gott! Att han saknade underbyggd statistik om homogenitet spelade ingen roll för mina meningsmotståndare.

Att behandla påståenden olika är inte rättvist. Det är en slags härskarteknik. Frågan: ”Källa på det?” är ofta motiverad. Men ibland är den bara retoriskt menad. Den som ställer den anar att det saknas stöd för påståendet.

Men det finns inte statistiskt stöd för allt. Få omständigheter är enbart svarta eller vita. Oftast är det gråskalor som gäller. Mångkulturkoefficienten, om den fanns, skulle kanske vara 0,445. Att fundera över vilket samhälle som är minst mångkulturellt är som att fråga vilket hav som är minst vått. Sannolikt är det Döda havet, salthalten är ju sju procent. Men pröva att dyka i. Du kommer att bli blöt!

Läs mer: BLT – “Sverige var aldrig homogent”

av: Mattias Lahti Davidsson