Undvik mobbens lägereldar – Jag är här
42430
post-template-default,single,single-post,postid-42430,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.7,wpb-js-composer js-comp-ver-5.0.1,vc_responsive

Undvik mobbens lägereldar

Mycket näthat handlar om uttryck för djupt liggande mänskliga behov. Inför sådana krafter är fakta oftast verkningslöst. Att lära sig identifiera vilka offentliga rum som har verkligt utrymme för meningsutbyten och sakargument är bäst för egna hälsan, anser Paul Frigyes.

Ni känner säkert igen mönstret:

  1. I ett socialt medium levererar X ett sensationellt, alarmistiskt och sedelärande faktapåstående om ett känsloladdat fenomen denne har starka åsikter om – och får triumfatoriskt stöd från anhängare.
  2. Y ifrågasätter påståendet, men för att kunna ge motargumentation i en miljö med haglande sarkasmer får Y retirera för att gräva fram statistik och relevanta fakta.
  3. När Y efter någon dag presenterar motbild, replikerar X att dessa fakta är antingen gamla eller irrelevanta och understryker sin underliggande sanning i frågan genom att raskt slänga fram ett nytt, lika sensationellt påstående till stöd för sin story – vilket återigen möts av anhängarnas entusiastiska och triumfatoriska stöd.

 

Återgång till punkt 2.

Och så vidare. I cirklar.

Så brukar mönstret se ut, och stämningen i sådana fora brukar kännetecknas av en slags bitter gemenskap med hätska utfall mot avvikande åsikter. Försök att fördjupa, nyansera eller föra debatten runt sakfrågor och bredare sammanhang möts av sarkasmer och misstänkliggöranden.

Ibland kallas dessa mönster för näthat. Men det skiljer sig från anonyma mejl med förakt och hot.

Den ensliga, anonyma haveristen respektive den rättfärdiga mobbens värv är må vara nära besläktade. Bägge ger utlopp för frustration, och kännetecknas som regel av ytterst begränsat intresse för konkret problemlösning. Men till skillnad från de anonyma enskilda haveristerna handlar gruppens hets också om att bygga gemenskap.
Själv har jag upplevt hettan mer från högernationalister än identitetsvänster. Troligen för att jag har misstolkat nationalisthögerns mer tekniska, konkreta ämnesuppslag som en större beredvillighet att diskutera sakfrågor. Det jag sett av identitetsvänsterns motsvarande rum har oftast haft mer allmänt moraliserande ingångar, som visat att retoriken framför allt är en etisk lägereld, med sakfrågor placerade i periferin.
Men hetsande gruppers mobilisering har likartade gruppstärkande och bekräftande drivkrafter, oavsett ideologi.

Avvikande sakargument i sådana grupper är oftast verkningslöst. Det fungerar snarast som om en nyanländ gäst vid grillkvällen skulle hälla dricksglas med vatten i lägerelden.
Inte populärt.

Numera kallas denna mentalitet ofta faktaresistens. Tyvärr har ordet börjat brukas som en ren förolämpning mot de som inte nyttjar de fakta som man själv anser vara mest relevanta och stödjer den egna grundtesen.

Själv tror jag att det finns mer relevanta förklaringsmodeller, som konfirmeringsbias och grupptänkande, bägge välbelagda psykologiska fenomen. Det förra handlar om att vi människor tenderar att avvisa argument som motsäger det vi först trott (Popper, 1935), det andra om att olika grupper utvecklar en drift att favorisera en gemensam anda och förkasta avvikande åsikter (Irving, 1982).

Grupphets och konformism är psykologiska mekanismer som är djupt förankrade i den mänskliga naturen. Vilket också säger något om vidden av svårigheten med att framgångsrikt tillrättavisa missuppfattningar i sådana rum.

Även om diskussionerna utgår från en aktuell sakfråga är den bärande funktionen sällan att utbyta åsikter, utan att skapa opinion och gemenskap bakom en på förhand given berättelse. Det kan finnas flera goda skäl att gå in och störa en grupp som hetsar varandra till fördömanden. Kanske för att visa att det finns andra åsikter.

Men förutsättningarna är att få en grupp att byta takt och riktning är klena. Det betyder inte att man behöver ge upp tron på det förnuftiga samtalet som demokratins blodomlopp.

 

Efter lite botaniserande i psykologisk forskning tycker jag själv ändå ha upptäckt några ledord för de som tror att deltagande dialog på olika arenor gör samhället lite klokare på sikt.

  1. Motargumentera helst i personliga möten och i etablerade forum.
  2. Undvik grupper och arenor som leds av alarmistiska och konfrontativa gruppledare, för där brukar upprätthållandet av grundidén och mönstret vara en bärande och orubblig funktion.
  3. Motargumentera inte i första hand i enskilda sakfrågor, runt vilket ett emotionellt facit redan presenterats, utan visa i stället på bredare bilder och större sammanhang.

 

Hur man än gör är sådana samtal ett sisyfosarbete. Men insikten om den begränsade hävkraften i rena sakargument och fakta kan åtminstone vara trösterik när stormstyrkan tilltar.

Av Paul Frigyes