Svag nationalism, stark tillit – Jag är här
42581
post-template-default,single,single-post,postid-42581,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.7,wpb-js-composer js-comp-ver-5.0.1,vc_responsive

Svag nationalism, stark tillit

Denna helg firas med större frenesi än nationaldagen. Vissa påstår att midsommardagen är den verkliga nationaldagen. Vår nation är ljus, grönska och liv.

Midsommardag och svenska flaggan vajar ute på gården. Denna dag framhålls inte sällan som den egentliga nationaldagen. Men helgen handlar ju inte om nationen. Den är en hyllning till sommarljuset och den blomstrande naturen – ja till självaste livet.

Midsommar kan var kall. De flesta svenskar har nog även ett svalt förhållande till nationalism. I vart fall till den aggressiva exkluderande typen och dess yttre attribut av marscherande militär och kollektiv underordning.

Ivrigt flaggviftande och spontan allsång av ”Du gamla, du fria” är så pass sällsynta företeelser att när de förekommer stannar folk upp och tittar. Undantaget är idrottsliga sammanhang. Inte ens våra mest namnkunniga nationalister bär nationaldräkt annat än undantagsvis. Det finns inga fasta former för nationaldagsfirande.

Skälen går att finna i historien. Sveriges självständighetsdatum är svårt att fastställa då det dels är längesen och dels inte ett enskilt datum utan en hel serie dagar och skeenden i en månghundraårig process. Landet har inte varit i krig sedan 1814. Mer än en miljon utvandrade till Amerika på 1800-talet för att det var för dåligt ställt här, materiellt, andligt eller politiskt. Sedan följde ett 1900-tal då en folkligt förankrad och internationalistiskt inriktad arbetarrörelse satte sin prägel på politiken.

Nu är Sverige ett land inriktat på fred och frihandel som är med i både EU och FN. Stoltheten över att vara svensk finns såklart, men är huvudsakligen en känsla under ytan. Samhörigheten är i hög grad outtalad och ändå stark. Svenskarna är det folk i världen som känner mest tillit till medmänniskor och de gemensamma samhällsinstitutionerna, enligt World Value Survey.

Så traditionell nationalism har uppförsbacke. Här är svårt att sälja in tomma fraser om blod och jord och nedärvd essens. Några lyssnar förstås, sju val i rad har ett nationalistiskt parti ökat sitt väljarstöd. Men den breda majoriteten väljer andra ideologier än nationalism. De flesta av oss skyggar för bullriga budskap om att just vi skulle vara bättre än andra. Det är mänskligt att känna en sådan självgodhet ibland, men om den behöver uttalas och omvandlas till politik känns det ihåligare än en tom tunna.

Har ni förresten noterat att många av de mest högljudda ”Sverigevännerna” är första eller andra generationens invandrare? Det går att förstå. I ursprungsländerna är nationella och etniska konflikter fullt pågående eller åtminstone levande i folkminnet. Där är den yttre, exkluderande nationalismen viktig i kampen för den egna in-gruppens ståndpunkter. Med ett sådant idéarv kan det vara förbryllande – ja kanske rent av provocerande – med den svenska outtalade, tillitsfulla varianten. Kanske är det därför dessa opinionsbildare tror att det svenska samhället, i brist på vapenskrammel och våldsam skrytsamhet, lätt kommer att falla offer för utländska influenser, ”islamisering” med mera.

Men tänk om det är precis tvärtom? Tänk om ett samhälle med stark känsla för jämställdhet mellan könen, solidaritet i fördelningspolitiken samt avsky mot våld och extremism, tänk om det är ett sådant samhälle som är bäst på att motstå auktoritära tendenser?

De allra mest extrema nationalisterna talar om oss andra som ”folkförrädare”. De sprider bilder och texter om massavrättningar av sina politiska meningsmotståndare. Just denna helg trendar ”Finspång” på svenskspråkiga Twitter. Tydligen är det i den östgötska bruksorten som extremnationalisterna fantiserar om att hålla räfst och rättarting och sedan hänga människor i lyktstolpar! En hel mytologi kring begreppet Finspång har vuxit fram i den svenska nationalismens mest skumma hörn. Jag länkar inte, ni får googla.

Självklart är den typen av blodig retorik bland det minst svenska man kan tänka sig.

Är uppförsbacken också orsaken till att svenska nationalister sprider så otroligt mycket fejknyheter? Falska rykten behövs helt enkelt för att skapa intresseväckande konflikter runt sådant som egentligen ingenting är. Titta bara på lögnerna om svenska flaggan i alla dess varianter.

”Du gamla, du fria” står också i centrum för olika fejknyheter och rykten. Det har ljugits om att den förbjudits i sammanhang där den egentligen aldrig varit tradition, utan där man snarare valt att sjunga ”Den blomstertid nu kommer” eller ”Idas sommarvisa”.

Typiskt för den underytanliggande svenska självkänslan är att ”Du gamla, du fria” faktiskt aldrig officiellt, genom några politiska beslut, antagits som nationalsång. Dess status vilar i stället helt på tradition. Sådant kan troligen endast hända om nationen präglas av hyggligt mycket tillit, samförstånd och kompromissvilja.

Från en hög nivå sjunker den svenska tilliten något i mätningarna sedan 2010. Detta sammanfaller med framgångar för nationalismen. Orsakerna är förstås många och komplicerade.

Vad är det att vara svensk? Ska nationalism vara den ”ism” som löser Sveriges, Europas och världens utmaningar? Debatten pågår och till hösten är det val. Jag hoppas på ett högt valdeltagande och att de flesta lägger sin röst på politiska idéer som främjar de ting vi firar nu under midsommarhelgen: upplysning, naturen och livet.

AV: Mattias Lahti Davidsson