Hets mot folkgrupp - en lag under attack – Jag är här
42514
post-template-default,single,single-post,postid-42514,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.7,wpb-js-composer js-comp-ver-5.0.1,vc_responsive

Hets mot folkgrupp – en lag under attack

Lagen om hets mot folkgrupp fyller 70 i år. Men lagen är under attack trots att behovet är större i den digitala tidsåldern än någonsin tidigare. #jagärhär-bloggen reder ut syftet med lagen och avvägningarna gentemot yttrandefriheten.

Det pågår en kampanj mot lagen om hets mot folkgrupp. Den ”hotar yttrandefriheten” twittrade Gustav Kasselstrand den 2 april. Partiet Alternativ för Sverige går till val på att avskaffa lagen eftersom ”den skrämmer folk till tystnad”.

Pseudonymen Emma Reine skriver i Katerina Magasin den 22 mars att lagen inte tillkommit ”för att skydda minoriteter eller de mänskliga rättigheterna. Lagen kom till för att inskränka vår yttrandefrihet och inget annat.”

Ilan Sadé, Medborgerlig samling skriver på Twitter den 12 mars: ”Lagen är en gummiparagraf, den används inkonsekvent (…) och den måste inskränkas!”.

Visserligen är det här röster i utkanten av det politiska spektrumet. Men ekon av åsikterna syns lite varstans i sociala medier utan att bemötas. Därför är det på sin plats att sätta hets mot folkgrupp i sitt riktiga sammanhang.

Skyddslagen hets mot folkgrupp fyller 70 år i år. Den infördes tre år efter andra världskrigets slut och tidssambandet är ingen slump. Få kunde då blunda för Förintelsen och andra folkmord.

Gustav Kasselstrand har rätt i att hets mot folkgrupp inskränker yttrandefriheten. Lagstiftaren har gjort bedömningen att värdet av att skydda folkgrupper är större än värdet av att få uttala sig hatiskt mot hela kollektiv av människor. Införandet av lagen var ingen lättvindig process. Diskussioner pågick i olika kommittéer och utredningar och kring flera riksdagsmotioner under hela kriget.

Straffrättskommitténs betänkande (SOU 1944:69) myntade begreppet ”hets mot folkgrupp” och föreslog en ny lag. Men det skulle dröja ytterligare tre år innan den blev verklighet.

Utslagsgivande blev bokhandlaren Einar Åberg i Stockholm. Han hade fortsatt att sälja antisemitiska skrifter även efter Nazitysklands undergång. Boklådan blev ett nav i en internationell handel med judehatiska texter och det kom klagomål från andra länder. Detta fick bägaren att rinna över för den svenska staten som såg sig tvungen att göra hets mot ”grupper av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse” straffbart 1948.

Som i alla svåra avvägningar finns två vågskålar. I den ena ligger yttrandefriheten. Lagen tar sikte på ”hot eller missaktning”. Med missaktning menas nedsättande eller förlöjligande omdömen. Åklagarmyndigheten skriver i en rättspromemoria 2016 att begreppet missaktning ska tolkas med hög tröskel: ”För att vara straffbart ska uttalandet klart överskrida gränsen för vad som utgör saklig kritik eller en vederhäftig diskussion”.

Åklagarmyndighetens rättspromemoria

Att lagen om Hets mot folkgrupp är en ”gummiparagraf” är ytlig kritik. Med sådan argumentation skulle stora delar av vår lagstiftning falla. Juridiken kräver ofta bedömningar och avvägningar.

Saklig kritik är alltså inte straffbart. Men hotelser eller förlöjliganden kan vara det. Leder det till en samhällsskadlig självcensur? Nej. Gör tankeexperimentet att det skulle finnas ett sakligt behov att uttrycka missaktning mot alla Värmlänningar, vänsterhänta eller sjuksköterskor. Knappast sannolikt, eller hur? Så varför då ett behov att hetsa mot alla med en viss hudfärg, religion eller sexuell läggning?

I andra vågskålen ligger skadeverkningarna av ett systematiskt hatande som får grassera fritt. Historien ger oss återkommande vittnesbörd om hur illa det kan gå. Antisemitiska skrifter som Der Stürmer banade väg för Förintelsen. Radio Télévision Libre des Mille Collines var tongivande i att hetsa hutuer att angripa sina grannar tutsierna i Rwanda 1994. Och nu senast ser vi hur Rohingyas förföljs och mördas i Burma. Facebook är ett av massmedierna som regimen tillgriper för att skapa hat eller åtminstone likgiltighet.

Förintelsen

Rwanda

Burma

Även enskilda kan radikaliseras av rashets. Lasermannen John Ausonius har vittnat om hur han påverkades av Ny Demokrati. Anders Behring Breivik hade marinerat sig själv i Vit-makt-propaganda innan han begick sitt massmord. I tider av tilltagande rashets ökar de anlagda bränderna på flyktingförläggningar.

Trots de här kunskaperna är lagstiftningen alltså under angrepp. En kritik går ut på att det är orättvist att inte majoritetsbefolkningen skyddas mot hets mot folkgrupp. Men det gör den! Det har fastställts i åtminstone två propositioner och ett betänkande från riksdagens justitieutskott.

Åklagarmyndigheten noterar dock att det kommer ytterst få polisanmälningar där majoritetsbefolkningen skulle vara måltavlan för hets.

För 70 år sedan var det främst genom offentliga tal, radioutsändningar och trycksaker som information kunde spridas. Numera, i en digital tidsålder, är spelreglerna fullständigt förändrade. Möjligheterna att ocensurerat göra yttranden har utökats enormt genom bloggar och sociala medier. Med några knapptryck kan man nå tusentals. Men med det har även brotten mot yttrandefriheten ökat. Behovet av en lag som begränsar hets mot folkgrupp är alltså större än någonsin.

Av: Mattias Lahti Davidsson