Var tacksam för att vi exkluderar dig – Jag är här
42448
post-template-default,single,single-post,postid-42448,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.7,wpb-js-composer js-comp-ver-5.0.1,vc_responsive

Var tacksam för att vi exkluderar dig

På den tiden jag bodde i Stockholm, på den tiden när jag fortfarande kunde tänka mig att stå i kö för att komma in på krogen, kunde det hända att jag fick höra det här: ­

”Nej, tyvärr, vi kan inte släppa in dig. Vi kan inte ansvara för din säkerhet här inne”.

Mina seende kompisar, däremot, fick komma in. På något outgrundligt sätt var det något annat med deras säkerhet. Jag förstod aldrig vad. Antagligen var det meningen att de skulle ansvara för den själva. Varför jag inte skulle ansvara för min blev jag aldrig klok på. Det togs bara för givet att jag som funkis inte kunde ta ansvar för mig själv.

Bara detta var så klart frustrerande nog, men det värsta var att jag inte fick bli arg heller, jag menar, de gjorde det ju för min skull så egentligen borde jag väl vara tacksam eller?

När vi säger att vi inte borde ta emot så många flyktingar eftersom vi inte kan ta emot dem på ett bra sätt, så gör vi samma sak. Det är för deras skull vi stänger gränserna. Det är för att vi inte kan ordna tillräckligt bra boenden eller för att det blir svårt med jobb och sysselsättning, som vi inte kan ta emot dem. Kanske borde de vara tacksamma. Det är ju av omsorg som vi stänger dem ute.

Eller när vi uppmanas att inte ge pengar till tiggare, eftersom våra pengar bara går till kriminella nätverk, då gör vi samma sak igen. Vi avstår från att hjälpa någon och värst av allt, vi påstår att det är för personens egen skull som vi avstår. Jag undrar vad som händer med solidariteten när vi lär oss att inte hjälpa varandra och att det dessutom är bra att inte göra det.

Av: Sofia Thoresdotter