Sluta titta bort för att slippa reagera! – Jag är här
42535
post-template-default,single,single-post,postid-42535,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.7,wpb-js-composer js-comp-ver-5.0.1,vc_responsive

Sluta titta bort för att slippa reagera!

Mitt förra inlägg handlade om hur aggressivitet, som den som uttrycks i hatiska kommentarer på nätet, inte passar ihop med svensk kultur. Att så många av oss tittar bort när vi ser någon gå till angrepp mot en annan människa – till och med när det gäller fysiska överfall – är också del av denna kultur.

Vi blir ofta så ställda av den aggressiva partens avvikande beteende att vi fryser till. Det är ett konfliktundvikande som visar hur tydligt uttalade aggressioner, liksom även starka känslouttryck offentligt, är så onormala att de flesta helst inte vill låtsas om dem.

Åke Dauns bok Svensk mentalitet tar upp detta som en del av den benägenhet till konfliktundvikande som finns inbyggt i svensk kultur. Han beskriver bland annat en händelse där två yngre män attackerar en äldre man på en välfylld vägkrog, och det dröjer innan någon till slut tar sig för att ingripa. De flesta har blicken fäst i taket eller i sin kaffekopp och försöker bete sig som de inte märkte någonting.

Det här är en del av en kulturell norm som föreskriver att vi inte skall reagera aggressivt, ens om vi uppfattar att vi blir angripna. Dessutom går det ihop med normen att inte lägga sig i, inte vilja lägga näsan i blöt. Att värdera självständighet mycket högt, att klara sig själv, är också del av vår kultur.

Alla vi som fostrats in i svensk kultur har denna impuls att inte vilja se hatet, inte vilja låtsas om det. På nätet är det dessutom väldigt lätt att bläddra förbi. Ingen kommer ens se att vi stirrar upp i taket och låtsas att vi ingenting märker. Det här är ett beteende som, till skillnad från att häva ur sig hat och hotelser, är fullkomligt normalt i den svenska offentligheten. Tyvärr är det också ett beteende som är farligt för just denna offentlighet, eftersom det låter angreppen fortsätta.

Det är lätt att tänka att någon borde göra något, men låta det stanna vid den tanken. Här behöver vi alla försöka lära oss att fortsätta förbi den impulsen, även om ingen kommer lyckas göra det precis varje gång. Vi behöver medvetet tänka:

Någon borde göra något. Alla är vi någon.

Jag är någon, alltså gör jag något.

 

Av: Monika Orski